Tro
Hur kan man tro på något som man inte kan se, lita på någon som inte syns?!
Den frågan ställer sig säkert många, och jag kan förstå dem. I ett samhälle präglat av ”syns det så finns det” och tvärtom.
Efter att ha varit uppvuxen i en kristen miljö och familj, gav jag mig av på egen hand i tonåren.
Det blev ett bokstavligt helvete, och jag fick vara med om saker som gav mig insikt, erfarenheter och ett förvandlat liv.
Det var när ingenting annat hjälpte, psykologer, ätstörningar, självmordstankar. Omsluten av familj och vänner som älskade mig, så kände jag mig ensam, övergiven i en mörk värld.
Plötsligt utan förvarning då jag ville att mitt liv skulle få ett slut, så mötte jag någon som jag hade tvivlat på, och gått emot.
Det blev en början på ett nytt liv. Den desprimerade flickan som inte trodde hon var värd något. Som trodde att ingen skulle sakna henne. Hon fick upprättelse, inte bara känslomässigt, utan även kroppsligt. Han som tog alla sjukdomar och synder på sig, när han dog på korset. Han som ger evigt liv åt de som vill ha. Han som bär genom allt, genom eld och vatten och som aldrig lämnar mig. Jag fick verkligen se att Gud fanns på riktigt. Att det som Jesus gjorde på korset var sant, och mötet med honom var så stort och hans kärlek så stark att det inte gick att stå emot. Och det som krävdes, var att säga ja.
Sen så är det så mycket som pekar på att den Gud som beskrivs i den judisk-kristna bibeln är sann. En del får möta honom som jag gjorde, andra blir interlektuellt övertygade om hans existens.
Herre, här är jag, tack för allt!