Livet är som en skör tråd som blåser i vinden
Ja, så kan man faktiskt se på det. Livstråden far upp och ner och hit och dit, i vinden. Den har en början och ett slut. Och nånstans emellan så kan tråden gå av.
Tänker på då jag var på acusticum och konserten jag skrev om. Där såg jag en kvinna som jag tyckte kände igen. Men hon satt i rullstol. Under fikat (som var sagolikt, liksom maten den kvällen) fick jag bekräftat att det var hon, som jag trodde det var. Någonstans i bakhuvudet visste jag att jag hade hört att hon hade fått en stroke. Och ikväll såg jag henne. Efter konserten, väntade jag på henne utanför lokalen. Jag sa vem jag var och att jag hade haft henne som lärare i sjulnässkolan. Vet inte om hon kände igen mig, men hon tackade så mycket för att jag hade kommit fram och pratat med henne. Det visade sig att hon hade fått en stroke 2005, och hon hamnade i rullstol. Nu målade hon tavlor bland annat, och hon tyckte själv hon hade det rätt bra.
Jag berättade att jag var gift och hade en liten son. Och då tog hon min hand och sa, att hon hoppades att nästa barn skulle bli en flicka. Och innan vi sa hejdå, så önskade hon mig lycka till med flickan….
Från att ha varit lärare, fullt frisk så gick tråden av, och hon hamnade i rullstol. Hon fick hitta andra sätt att uttrycka sig själv, att leva. Som hon garanterat inte hade tänkt på innan det hände.
Eller som en av mina kollegers 14 åriga son, som kämpar för sitt liv, mot blodcancer. Klockan tickar och man vet inte hur det kommer att gå.
För det är ju så, vi tar saker för givet. Vi tar livet för givet, och allt som hör till… Vi glömmer bort att livet, fort kan ändras.
Postat av Linda, november 16th, 2007 | Arkiverat under Händelser, Tankar
Kommentera