Linda – desertflower

2006-12-19 Vår älskade Jeremia!

Samma dag som vi skulle vara till spec. mödra i stan, så började mina värkar på förmiddagen, efter en sen kväll hos Ante. Kom hem strax efter 24, och under hela natten sprang jag på toa var och varannan timme. Jag bara satt där och hoppades på att den nu-får-jag-mens-känslan skulle försvinna. Men sen på morgonen när klockan var kring 09, kom första värken. Först var jag lite osäker på vilka värkar som räknades som en ”riktig” värk. Jag ringde upp till spec. mödra som tyckte jag skulle ringa till Sunderbyn och höra vad dom tyckte. Så det bar iväg, och vi anlände 12:30.

När vi kom dit så mätte dom pulsen min, barnets rörelse och hjärtljud, och vi fick det beskedet vi ville höra. Vi fick stanna och vi skulle bli föräldrar idag.
Att vanka från sida till sida, underlättade faktiskt under värkarna och Daniel var otrolig och masserade ryggslutet under tiden. När vi kom in hade jag öppnat 3-4 cm, och efter varje kontroll hade jag öppnat mer. Anna-Carin som var våran barnmorska, väldigt mysig (hade henne då vi åkte upp två veckor före förlossningen, då vi egentligen trodde att det skulle komma igång). Vid hennes sida var en barnmorske studerande tjej som heter Sofia. Också en mysig och glad person.
Eftersom jag inte hade ätit något förrän dagen före så fick jag blåbärssoppa, som jag en liten stund senare spydde upp.
Tog ett bad, vilket lindrade lite grann, dock inte så mycket. Men det som var så bra är att jag klarade mig med att använda Lustgasen. Men wow, oj vad jag blev snurrig från början.
Så dom sänkte gasnivån rätt mycket för att senare öka det något.
Jag öppnade fint, Men han låg lite sned, så hon rekomenderade att jag skulle försöka vara uppe och gå så mycket som jag orkade för att han skulle hamna på plats, vilket han gjorde snabbt.
Hon kunde känna huvudet. Men vattnet gick inte av sig själv, så hon punkterade hinnan.
En enda gång under förlossningen så sa jag till Daniel att jag inte visste hur jag skulle klara det. Men strax därefter kom krystvärkarna igång. Sofia förklarade att då jag börja känna att barnet trycker på när värken kommer, så skulle jag bara ringa på klockan. Jag väntade tills tredje värken kom, innan jag ringde. Och jag minns min kommentar då hon frågade hur det kändes. -”det känns som om något håller på att komma ut”.

Under krystvärkarna ,slutskedet av hela denna nio och en halv månadsväntan skulle snart vara över. Men det var nu som allvaret verkligen började. Nu skulle barnet i mig, krystas ut genom en inte allt för stor öppning. Väldigt fashinerande faktiskt.Det kändes så overkligt. Jag av alla människor är i den här situationen. Jag ska verkligen bli mamma. Så stort. Så ofattbart! Gud har verkligen designat kroppen otroligt. Den vet själv hur den ska göra. Man hoppar bara på tåget och följer med. Jag tyckte att det gick långsamt en stund, för jag var så inne i det jag skulle göra, så fokuserad. Så jag ville bara ge järnet, hela tiden. Innan huvudet passerar så måste det tänjas ut först. Och efter att ha krystat, så vill man bara fortsätta då nästa värk kommer. men då ska man försöka slappna av och inte krysta. Och invänta utvidjandet typ. Jag hann krysta 1-2 gånger innan jag kunde slappna av. Jag ville verkligen att han skulle igenom. Men sen när värkarna kom så på nåt sätt så kunde jag fokusera mig förbi det. Flytta allt mitt fokus och enegri till något annat. och sen hann man som inte vara med. Så var han ute. Otroligt läcker känsla just när han kommer ut. Och man är så uppslukad av allting, och när man får barnet tät intill sig. Då är det ännu mer overkligt att man gått igenom det. Jag förlorade nästan inget blod, så han var inte slemmig, blodig allt någonting alls. Bara fettet som kroppen smort in honom med. Det tog flera minuter innan jag kom på att jag inte visste vilken kön vårat barn hade. Anna-Carin tyckte att han hade så fint huvud. Det tyckte hon redan innan han föddes, då hon kunde känna honom innanför hinnan.

Daniel tippade att han inte skulle komma ut förrän kanske 23.00 och Anna-carin trodde senare.
Men han kom ut efter 16 minuter av krystning (normalt är runt 1 timme, för förstföderskor enligt Anna-Carin).
Kl 19:56 för att vara exakt. 4140 gr och 52 cm lång.

När det var dags för livmodern att komma ut så, var det så häftigt att se då de visade livmordern och hinnan som satt fast på den. Hur den hade omslutit Jeremia. såg ut som en tjock platta med en kupa över. enklast förklaring. Men coolt att se.

Det verkligen värsta under hela dagen var nu,efter att han var född. Jag hade spruckit lite grann så dom skulle sy. Och att få bedövningssprutor där nere, är det värsta jag gjort. FY vad ont! Eftersom Sofia skulle lära sig så skulle hon också sy, vilket det tog längre tid naturligtvis än om bara barnmorskan skulle sytt. Ena stället hade han troligtvis gjort då han var på väg ut. Efter att jag hade duschat, så var jag ju en aning knäsvag och trött. Även om jag hade förväntat mig värre.
Den natten var man så uppe i varv, fastän man inte hade sovit och ätit på väldigt länge. Så jag somnade inte förrän efter 02 någon gång.

Eftersom jag är RH-negativ och Danne troligtvis positiv, så är troligtvis Jeremia också positiv vilket gjorde att jag var tvungen att ta en spruta i baken. Danne höll på skratta ihjäl sig, då dom sa det och han såg mitt ansiktsuttryck.  Hur som helst, jag kommer att få ta en likadan spruta efter varje förlossning. Annars så stöter trolgitvis min kropp bort nästa foster för den känner inte igen det osv. Tur att sådana här saker finns, som gör det möjligt att förhindra det. 

Jag längtar tills nästa förlossning. det var nästan kul!

Postat av Linda, januari 3rd, 2007 | Arkiverat under Bilder, ofödda barnet

Meta